Det är kraftig storm på Nordsjön torsdagen den 27 mars 1980. På bostadsplattformen Alexander Kielland har 24-årige Tom Skomedal just slutat jobba och satt sig i biografen för att se en film. Han har några timmar ledigt innan det är dags att gå och lägga sig.

Han är gift med sin ungdomskärlek Kirsten. Tillsammans har de tre små barn under sex år och ett nybyggt hus. Det här är första gången han arbetar på en oljeplattform. Hans yngsta dotter Tonje mådde inte bra när han åkte ut för ett par dagar sedan. I morgon tänker han ringa hem för att höra hur hon mår.

Det är inte ofta som Tom och Kirsten har möjlighet att gå på bio, så när tillfälle ges väljer Tom att se kvällens film. The Rose, med Bette Midler i huvudrollen, visas på biografen. Det är en kritikerrosad film som handlar om den berömda rockstjärnan ­Janis Joplins liv och död.

Nygifta och lyckliga. Kirsten och Tom blev ett par redan när de var 14–15 år gamla. Foto: Privat

En av stödpelarna lossnar

Utanför blåser det upp till hård kuling och mitt i filmen börjar biografen plötsligt ­skaka. Vad i hela friden är det som händer? Kanske är det bara vågorna?

Men så händer något ödesdigert. En av plattformens fem stödpelare lossnar. Stolarna i biosalongen rasar nedåt. Tom och de andra i teatern måste klättra upp och över stolarna för att ta sig till dörren. Vad är det som händer?

– Jag jobbade på snabbmatsrestaurangen när jag hörde om olyckan. Vi hade precis tagit ett större lån, så jag hade ett extrajobb där. Toms syster var hemma och tog hand om barnen. Trots att Tom just hade åkt till Nordsjön reagerade jag inte direkt, säger Kirsten Harbak Fjellstad, Toms fru.

– Det var första gången han arbetade på en plattform.

Han hade blivit uthyrd av sin arbetsgivare i Kristiansand och skulle bara arbeta ett par veckor på Nordsjön. När han åkte därifrån var han inte helt säker på vilken plattform det var, så jag hoppades att han inte var där olyckan ­inträffade.

– Vår yngsta dotter hade haft lite andningsproblem innan Tom åkte och vi var rädda att det var astma, så Tom och jag kom överens om att han skulle ringa oss på ­fredagen för att höra hur hon mådde. Men han ringde aldrig.

Det har gått 45 år sedan hon väntade på det där telefonsamtalet och hon kan fortfarande berätta exakt vad som hände från torsdagskvällen tills polisen dök upp vid hennes dörr på söndagseftermiddagen den 30 mars 1980.

Kirsten Harbak Fjellstad blev ensam med tre små barn när Alexander Kielland gick under. Foto: Kristin Ma Berg

Alexander Kielland-olyckan 1980

  • Den flytande borrplattformen användes som bostadsplattform på Ekofiskfältet i Nordsjön. På kvällen den 27 mars 1980 brast en av de fem pelare som bar upp plattformen, vilket ledde till att plattformen kapsejsade efter tjugo minuter.
  • Av de 212 personer som befann sig ombord vid olyckstillfället miste 123 livet i vad som sedan dess har ­beskrivits som den värsta olyckan på den norska sidan av Nordsjön sedan andra världskriget.
  • Enligt utredningsrapporterna var orsaken till olyckan materialutmattning i ett av stödbenen i plattformens bärande struktur.
  • Olyckan har lett till ett ­antal förändringar i kraven på konstruktion, testning och säkerhetsutrustning på plattformar.

Källor: snl.no och NTB

Tips!

Det norska familjedramat Lyckolandet skildrar det norska oljeundret i fiktiv form. I serien förlorar en av huvudpersonerna sin stora kärlek i just en stor oljeplattform­olycka. Finns på SVT Play: www.svtplay.se/lyckolandet

Alexander Kielland kapsejsar

Torsdagen den 27 mars 1980 klockan 18.20 får båtsamordnaren på Ekofiskcentret en SOS-signal från Alexander Kielland. Ett supplyfartyg i närheten av plattformen hör också nödsignalen. Vad i hela friden betyder detta?

En räddningsinsats här och nu blir omöjlig. Det börjar bli mörkt och vinden blåser en kraftig kuling. Två supply­fartyg får via radion order om att närma sig Alexander Kielland för att ta reda på vad som är fel.

Den syn som möter dem är overklig. Inom 20 minuter kapsejsar den enorma plattformen. Livbåtar sätts ut, men alltför många på plattformen hittar inte ut och det saknas flytvästar.

Det är mycket mörkt och meterhöga vågor slår mot ­betong och trä. Det iskalla vattnet forsar in på den ­kapsejsade plattformen, människor springer, några hoppar till och med i havet. Alla ­kämpar för sina liv.

Av de 212 personerna ombord dör 123. Endast 89 räddas ur vraket och det rasande ­havet.

En illustration som visar hur det gick till när Alexander Kielland kantrade. Det räckte med att ex av de fem benen skulle lossna för att plattfor­men skulle vända sig runt och lägga sig med botten uppåt. Foto: TT

89 personer räddades ur havet

När Tom inte ringer hem på fredagen, som de kommit överens om, börjar Kirsten misstänka att något är fel. Men hon har tre små barn: Hege, 6 år, Ole Kristian, 3 år, och lilla Tonje, som bara är ett och ett halvt år.

Hon kan inte sätta sig ner med händerna i knät och vänta på ett meddelande. Dagen måste gå sin gilla gång, barnen få mat, lekas med, tvättas och läggas till sängs. Allt flyter ihop från morgon till kväll.

– På radio och tv rullar nyheterna oavbrutet. Ingen vet hur många som är vid liv, ­ingen vet vem som har omkommit, ingen vet egentligen någonting, säger Kirsten.

På söndagseftermiddagen ringer det på dörren. Utanför står en polisman. Budskapet är brutalt. Tom är inte bland de 89 personer som räddats, men han har inte heller hittats död – han är bland de ­saknade.

Överlevare anländer till Stavangers flygplats dagen efter olyckan. Foto: TT

Fokuserade på barnen

Kirsten kan känna det. Hennes undermedvetna talar om för henne att hon nu har förlorat sin älskade man. Hon vet att hon från och med nu kommer att vara ensam med deras tre barn.

– Jag minns att jag tänkte: ”Det här är en hemsk olycka, men den får inte förstöra för våra barn.” Jag ville inte att deras uppväxt skulle präglas av bitterhet och ilska. När allt kommer omkring, vem påverkar det om inte oss själva?

– På många sätt hade jag tur, för jag kunde inte bara sätta mig ner och sörja. Jag gick nästan på autopilot. Vi var tvungna att få tillbaka våra liv på en gång. Jag kunde inte vara en far för mina barn, men jag ville vara en bra mamma som fanns där för dem hela tiden. Men självklart hade jag mina tunga stunder då jag gick ner till tvättstugan och bara grät och grät, säger Kirsten.

Hittades på havets botten

Tom och Kirsten hade varit ett par sedan 14–15-årsåldern.

– Vi kunde skämta och skratta tillsammans och vi kunde prata om precis allt. Han var väldigt snäll och lite vild och busig. Vi hade mycket roligt ihop, minns Kirsten och visar upp sitt bröllopsfoto från 1975.

– Tidningarna kom med listor på de saknade. Hege kunde läsa. Hon såg sin pappas namn och att han var död. Jag minns att vi hade en skål med apelsiner på bordet och hon tog dem och kastade dem över hela rummet. Hon växte upp snabbt och på många sätt förlorade hon sin barndom där och då. Hon förstod vad som hade hänt, medan de andra två var för unga för att förstå.

Tom hittades på havets botten den 1 april 1980.

– Jag blev aldrig erbjuden någon krisbearbetning eller annan hjälp med barnen. I början fick jag inte heller något ekonomiskt stöd. Tom var inte anställd av Stavanger Drilling, som ägde plattformen, han var bara utlånad av sitt eget företag, säger Kristin.

– Lyckligtvis valde Toms arbetsgivare att betala ut Toms lön tills vi fick ett försäkringsbelopp från bolaget. Lönen drogs sedan av från försäkringsbeloppet. Sedan kom Toms arbetsgivare med en matkasse varje jul under många år efter olyckan, vilket var fantastiskt för både mig och barnen, berättar Kirsten.

Den havererade plattformen Alexander Kielland under ett försök att vända den. Foto: TT

Hur kunde olyckan gå till?

Grannarna hjälpte också till med att färdigställa gräsmattorna och planteringarna runt det nybyggda huset. En väninna kom då och då för att hjälpa till med barnen och Kirstens mamma, som bodde flera mil bort och arbetade heltid, kom för att hjälpa till så ofta hon kunde.

Men i vardagen var det Kirsten och barnen som gällde. De klarade sig mestadels på egen hand och blev en sammansvetsad familj med starka band även om de ofta saknade pengar till både det ena och det andra.

I början handlade det om att kartlägga saknade och döda och ersättning till överlevande, men så småningom var det samma frågor som sysselsatte alla: Hur kunde detta hända? Hur var det möjligt? Vad var den egentliga orsaken till olyckan?

– När vi pratar om vår stolta norska oljehistoria tycker jag att historien känns lite mer nyanserad för mig – den kostade mig en far, säger Ole Kristian Skomedal.

Han var bara tre år gammal när hans omtänksamma och lekfulla pappa rycktes bort. Idag arbetar Ole Kristian Skolmedal som biträdande avdelningschef på Akutmedicinska kommunikationscentralen (AMS) i Kristiansand.

Ole Kristian Skomedal var bara 3 år gammal när hans far omkom i olyckan. Foto: Privat

Ny information har avslöjats

Han berömmer sin mor för hur hon klarade av att bli änka med tre små barn för 45 år ­sedan, men han tänker också på den försumlighet och det svek som plattformens ägare och den norska staten visade i efterdyningarna av olyckan.

Flera brister och tekniska fel uppdagades. Utmattningsbrott i ett stödben i plattformens bärande struktur beskrevs som orsaken till att plattformen tippade.

Idag har flera utredningskommissioner avslöjat information som hållits dold för allmänheten och ägare som skyllt på varandra. Och 2021 kom riksrevisionen med en rapport där man konstaterade att överlevande och efterlevande inte hade fått den uppföljning de förtjänade.

Professor Marie Smith-Solbakken står bakom den nya rapporten som riktar skarp kritik mot hante­ringen av olyckan. Foto: Øystein Eldholm

Fler kunde ha överlevt

Professor Marie Smith-Solbakken vid Universitetet i Stavanger och ”korruptions­jägaren” Eva Joly har också ­utrett olyckan och publicerade en ny rapport i januari i år. Rapporten visar bland ­annat att säkerhetsdörrar och skott som skulle ha varit stängda var öppna när olyckan inträffade.

– Om dessa dörrar hade ­varit stängda, vilket krävs ­enligt föreskrifterna, är det troligt att plattformen hade kunnat hålla sig flytande cirka 90 minuter längre än vad den gjorde. Rapportens slutsats är att fler personer sannolikt skulle ha överlevt olyckan, ­säger Ole Kristian.

– Det är en smärtsam sak att veta, men jag vill ändå hålla bitterheten borta. För vad tjänar jag, min familj eller vår omgivning på det? Men det är klart att när jag läser rapporter om försummelser som har hemlighållits och att den hjälp vi skulle fått fanns där, men undanhölls för att spara pengar, så kan jag känna mig sårad och besviken. Jag saknade alltid min pappa när jag växte upp.

– Min morfar klev in och blev senare en fadersgestalt för mig, men tomheten och avsaknaden av en pappa kunde aldrig ersättas. När det var fotbollsmatcher och föräldrarna stod och hejade och delade ut kramar efteråt, fanns det ingen pappa där som kunde heja på mig. När jag skulle konfirmeras och senare fick barn fanns det ingen pappa att dela glädjen med.

– Jag lärde mig tidigt att ­livet är skört. Min pappa var bara 23 år när han åkte iväg till sitt första jobb på Nordsjön. Han hade en familj som han älskade och ett nybyggt hus, livet skulle precis börja, och ­sedan … Jag tar ingenting för givet, jag vet att livet kan förändras på en sekund. Det ser jag varje dag i mitt jobb, säger Ole Kristian.

Tom var en kärleksfull pappa till sina tre barn. Men han fick aldrig se dem växa upp. Foto: Privat

Minnena återkommer varje år

Ole Kristian tycker att Kirsten var bra på att inkludera barnens pappa i deras barndom. Hon berättade om ­honom på ett naturligt sätt.

– Under de första tio åren efter olyckan handlade allt om att göra livet så bra som möjligt för barnen, men jag kände också en längtan efter att göra något annat än att bara vara hemma. När de var tillräckligt gamla började jag studera, säger Kirsten.

Hon utbildade sig senare till lärare, tog en examen i specialpedagogik och arbetade ­under många år med personer med olika former av intellektuell funktionsnedsättning. Idag är Kirsten pensionerad.

Lyckligtvis kom en ny ­kärlek i hennes väg. Sedan 30 år tillbaka är hon gift med Petter, som hon har en dotter med. De bor i ett vackert hus intill en småbåtshamn i Risør.

Varje år vid tiden för olyckan brukar en del av minnena komma upp till ytan. Kirsten väljer att koncentrera sig på de goda och det hon och Tom hade ­tillsammans innan unga olje­nati­on­en Norge drabbades av en tragedi som kostade 123 människor ­livet.

Alexander Kielland – den nya rapporten

– Rapporten visar på allvarliga försummelser i myndigheternas hantering av Kielland-olyckan 1980, säger professor Marie Smith-Solbakken. De anhöriga och överlevande fick ingen ­ersättning från staten, trots att regelbrott, undantag och avsaknad av räddningsmöjligheter konstaterades. Ingen hölls ansvarig för olyckan.

Rapporten visar också att de efterlevande fick ersättning från driftsbolaget Phillips, som presenterades som en miljon kronor till änkorna, men i verkligheten drogs både arbetsgivarförsäkring och allmän änkepension av, så de flesta fick mindre än hälften. Barnen som hade förlorat sin far fick 50 000 norska kronor.

De överlevande erbjöds 25 000 norska kronor. I likhet med efterlevande fruar och barn avstod de då från rätten att stämma Phillips eller deras partners, oavsett vad som senare kan komma fram i ansvarsfrågan.

Ett fåtal tackade dock nej till erbjudandet och den ­rättegång som följde slutade med en förlikning där de överlevande fick upp till 425 000 norska kronor vardera. Detta var 17 gånger mer än det erbjudande som de flesta överlevande redan hade accepterat.

Källor: Professor och oljehistoriker Marie Smith-Solbakken, korruptionsjägaren Eva Joly samt historikerna Frode Fanebust och Tor Gunnar Tollaksen